Travelfilm.se har tidigare besökt Malaysia.
Det var år 2005 och det besöket förlades på Västmalaysia eller rättare sagt
Malackahalvön med platser som huvudstaden Kulala Lumpur, världens äldsta regnskog i Taman Negara och till ön Langkawi.

Nu, några år senare, fick vi chansen ånyo att åka till ”Sydostasiens Hjärta”.
Efter några dagar i KL, åker vi vidare till delstaten Sabah på Borneo och till
Dess huvudstad Kota Kinabalu. Resan tar knappt 4 timmar med inrikesflyget.

Vår resereporter, Lena Edman, möts av guiden MacRonnie från Sabah Tourist Board vid flygplatsen och transfern tar henne till Hotel Meridien Kota Kinabalu.
Ms.Telcadora James, manager på hotellet, visar henne runt.
Vid Sabah Museum finns Kampung Village där många bambuhus är uppbyggda.
Här visar man hur de 32 olika etniska gruperna i Sabah bor.
Det mest visuella är Rungus Longhouse som kan inhysa upp till 40 st. olika familjer.
Kvällen avslutas på rest.Kampung Nelayan med mat och traditionella danser från Borneo.

Nästa dag blir en heldagsutflykt på havet till de öar utanför huvudstaden Kota Kinabalu(KK)
som ingår i Tunku Abdul Rahman Park. Det blir en s.k. island-hopping där vi börjar på den största ön, Manukan Island.
En avkopplande miljö med en del turister men inte så det stör.
Vi åker sedan vidare för lite snorkelling på vackar Pulau Sulug.
När vi återvänder blir det en visit på den lokala fiskmarknaden i KK.
Ett skådespel och en kakafoni i dofter, smaker och färger!
Här finns även bamseräkor, faktiskt några av de största vi sett!

På tal om mat så väntar den läckert uppdukade buffén på Hotel Meridien.
Därefter bjuds vi in till ”Rumba”, som är hotellets egna nattklubb.
Där spelar ett band från Colombia. Lena prövar vingarna på dansgolvet…

Tidig morgon och avfärd till Kinabalu National Park, ca. 90 km öster om KK.
Parken blev utsedd till världsarv av UNESCO år 2000 mycket tack vare det frodiga
växtlivet som är en koncentrerad form av floran från Himalaya till Oceanien
och som spänner över hela fyra klimatzoner.
Parken etablerades år 1964 för att skydda växt-och djurlivet kring Mount Kinabalu.
Här finns den egensinniga Rafflesia, världens största blomma som tar 15 månader
att växa till sig men som bara blommar ut en vecka i månadsskiftet januari/februari.
En annan ovanlig växt är ”Monkey Cup”/Tropival Pitcher Plant (Nerpenthes edwardsiana).
Den samlar regnvatten i sin lilla skål och emellanåt smyger apor fram för att dricka
upp det samlade vattnet.
Här finns även 1200(!) olika orkidéer, 326 olika typer av fågelarter, 80 olika typer av fikonträd och 26 olika rhododentronsorter.
Här finns även Poring Canopy Walk, 41 meter upp i luften bland trädens takkronor
och de varma källorna, Poring Hot Spring, för ett varmt dopp.
Det som dock lockar de flesta turister till Kinabalu National Park är Borneos
högsta punkt, Mount Kinabalu eller rättare sagt Gunung Kinabalu.
Berget inhyser en variation av biotoper på olika altituder.

Gunung Kinabalu är Sydostasiens fjärde högsta berg efter Hkakabo Razi i Mynamar
(5881 m.), Puncak Jaya/Carstensz Pyramid på Indonesiens östsida av Nya Guinea
(4884 m.) och Puncak Trikora också det på Indonesiens östsida av Nya Guinea(4750 m.)
Det är ett av de få bergen i världen som kan bestigas ändå upp till toppen, Low´s Peak”,
utan några som helst professionella klättringsverktyg.
Dessutom kan detta göras på mellan 2-3 dagar beroende på allmän hälsa och kondition.
Man skall komma ihåg att det en tuff trekking/klättring upp till toppen!
Legenden berättar om en infödd kvinna som gifte sig med en skeppsbruten kines.
De gifte sig men han återvände till Kina för att träffa sin familj med löftet om att återkomma en dag. Hon väntade och klättrade upp till toppen varje dag vid soluppgången för
att se en skymt av sin älskade ut över Sydkinesiska Havet.
Till slut dog hon av utmattning och gudarna förärade henne till en stenformation med ansiktet ut mot havet.
Kinabalu betyder ”Den kinesiska Änkan”, Cina Balu.

Sir Hugh Low (1824-1905) gjorde två st. ofulländade attacker mot toppen åren 1851 och 1858 men nåde endast platån upp mot toppen.
Han var en känd naturalist och administratör på ön Labuan som dessutom gjorde research om kaffe, té och svartpeppar.
Han planterade även frön för gummiträd och på latin har han orkidéer, plantor och
däggdjur uppkallade efter sig.

Low´s Peak mäter 4095.2 m.ö.h. och namngavs efter britten Sir Hugh Low av
zoologen Sir John Whitehead, när denne man nådde toppen år 1888.
Gunung Kinabalu ligger i bergskedjan Crocker Range.
Vid foten av berget lever Kadazandusunfolket utspritt i byar och hyser största respekt för Gunung Kinabalu för högt däruppe bland molnen lever andarna av deras förfäder.
Kadazandusunfolket anser sig, med rätta, vara beskyddare av berget

Vi har problem att erhålla våra tillstånd för att bestiga berget och måste vänta en dag.
Det ser mörkt ut och vi skall just åka vidare när guiden MacRonnies telefon ringer.
Allt är klart, fem italienare har lämnat återbud i sista stund.
Både Lena och frilansfotografen(stillbild) Per Kårehed är överlyckliga!
Undertecknad, dvs William Kilander, är måttfullt road för jag vet vilka strapatser som
väntar. På nittiotalet var jag i Nepal och gjorde turen ”Annapurna Sancuaty”.
Nåja, allt för travelfilm.se och vår resefilm från Sabah, Borneo!

Vi börjar vid ”Timpophon Gate” på drygt 1800 meters höjd.
Med oss har vi två st. bärare varav den äldre har bestigit berget 1996(!) ggr…
Lena rusar iväg som en raket men inser snart att hon måste slå av på takten för
vi skall ju även leverera film. Vädret är perfekt, lite ljummet med fukt och
massor av syre i luften.
Avsikten är att vandra upp till Laban Resthouse som ligger på 3300 meters höjd.
Det är bara uppför, såklart och i vissa passager ganska så brant.
Vi möter bärare och alla typer av människor i olika åldrar som varit uppe på toppen
och som nu skall masa sig neråt. Det tar ganska hårt på knäna vid nedstigningen.

Floran varierar med vilda begonior, orkidéer och nämnda ”Monkey Cup”
som nu börjar uppenbara sig på allvar.
Hade tiden tillåtit så hade man velat stoppat oftare för en sidotur ut i naturen
på de olika höjderna för att njuta av naturen men plikten framför allt.
På vägen finns det olika vind-och regnskydd och vid det fjärde, Pondok Mempening,
börjar Lena känna av lite värk i knäna.
Det är vanligt att människor går ut för hårt och får då betala priset i form
av bedövande öronsus, utmattning, uttorkning, illamående och huvudvärk.
Ju mindre syretillgången blir i luften ju större risk för höjdsjuka, Acute Mountain Sickness.
Över 5000 meter kan även lungödem och hjärnödem inträffa.

Kl.16.15 når vi Laban Resthouse och fyller på depåerna med vatten och en kolhydratrik
middag. Inköp av fingervantar och mössa ombesörjes också.
Kl.21.30 går vi till sängs.
-Här måste vi vila ett tag för att kroppen skall anpassa sig men kl.02.00 imorgon
ringer väckarklockan. Vi vill ju inte missa den spektakulära soluppgången på toppen,
eller hur, säger guiden MacRonnie.

Fortsättningen mot toppen av Mount Kinabalu följer i Del 2!